Sommaren för hästfolk med egna stall och beten innebär att en god del av semestern åtgår till rengöring, målning och lagning av det som året har slitit på. Förvisso slipper man mockning och sådant om man har hästarna på bete, men tillsyn ska de ha varje dag. Och då räcker det inte att stå vid staketet och kolla så att alla står upp. Ett förskräckligt exempel på det har jag från försäkringsvärlden. En hästägare överlät tillsynen åt en bekant när han var bortrest. Bekantingen fixade detta genom att stanna med bilen vid hagen och räkna att alla hästar var där och, som sagt, stod upp. När ägaren kommit hem uppdagades det att en häst hade fått en ståltråd runt karleden. Som sakta men säkert ätit sig in i hud, senor och ben. Hoven var nästan av. Ett skott i pannan blev följden för den hästen. Vad som hände ”bekantingen” vet jag inte. Från försäkringen nekades ersättning pga bristande tillsyn. Sens moral: om man överlåter åt nån annan att kolla sina hästar har man ändå själv det fulla ansvaret att se till att det faktiskt görs.
Vi var runt till pållarna i förmiddags med vatten, vi har två grupper med fem i den ena och sex i den andra. Fyra är inackorderingar. Ååå, vad de är plågade av insekterna just nu. Det står som en vägg av stickande och bitande småkryp runt dem. Vatten kör vi ut i dunkar och det går åt. Fyrtio liter per häst och dag kan de dricka, lätt, när det är såhär varmt.
Själv klagar jag inte på värmen (bara lite). Tänk när det blir nollgradigt och snöglopp och lervälling – eller glöm bort det ett tag till.

Viftande svansar i skuggan. Trötta hästar som har ätit hela natten (kom på nytt bete igår). Från vänster: Alice, Allegra, Bella, Sammet (Lymmeln) och Daffe.

Nya ridvägar är bland det roligaste som finns. Antingen man har hittat dem eller anlagt dem. Det tycker hästarna också. Nästan alla hästar har en tendens – mer eller mindre stark – att smita in på varje tänkbar liten stickväg i skogen. Häromkring slutar ofta stickvägarna emellertid i ett kärr eller en mosse. Känsliga marker som vill att man är försiktig. Jag har ordat en del om hänsyn och leriga, sönderridna stigar tidigare. Och om hästskit på cykelvägarna. Här i kommunen håller ett ridvägsprojekt så sakteliga på att ta form. Tanken är att vi ska få några slingor som håller för ridning och som en förening sköter om. Lite får man betala för detta. Men vad man får då är markägare som slipper hästar (i stort sett) där de inte vill ha dem. Man får  som ryttare bra rundor med vägar där det går att hålla lite fart om man vill. Slippa rida på cykelvägarna. 
Men vi stigfinnare – hästar och människor -  kommer säkert aldrig att sluta ta av på stickvägarna och tvingas att vända vid ett kärr eller ett stängsel. Men det gör egentligen inget. För som Karin Boye sa, så är det vägen som är mödan värd.

Igår ägde den officiella rundvandringen kring Rössjön rum. Med 25 vandrare inkluderat två hundar utöver oss tre stigfinnare.  
Och alla klarade sig och det blev en fin tur, trots värmen.  Vi stannade och idkade högläsning ur FGB:s essä Promenad till en myrstack här och var, verkade som om det uppskattades.
Det är lite lite sorgligt och samtidigt imponerande med den höga medelåldern bland vandrarna. En gentleman som jag kom i samspråk med var född 1931 … och att då gå 15 km i stark värme och i rätt så oländig terräng bitvis, det är imponerande, som sagt. Men ungdomen, var är den? Och med ungdom menar jag då personer under 40. Utöver Patrik var ingen i denna kategori med. Visst, de har småbarn somliga, men inte alla väl? Särskilt inte dom under 25. Ser vi ett samband med den tilltagande  viktökningen bland unga?
Sedan var jag och Monika ute med Alice och Bella nästan 1½ timme på kvällen. Somliga dar blir det onödigt mycket motion.
Min semester börjar idag. Så då ska jag bara jobba halva dan, tänkte jag.

I söndags gick Patrik, Anders och jag runt Rössjön. Det är en av två ganska stora sjöar vid Hallandsåsens sydsida. Den andra heter Västersjön. Vid Rössjöns strand ligger godset Rössjöholm. Där växte författaren Frans G Bengtsson, han med Röde Orm, upp. Han skrev en del av sina böcker i en stuga i närheten av godset och gick då och då hela varvet runt sjön, medförande en argsint fransk dogg vid namn Achilles. Detta har han beskrivit i essän Promenad till en myrstack. Ännu idag sjuttio år senare går det fint att följa honom på hans runda. I princip inga hus – utom godset – finns runt sjön. Branta stränder, bokskog, nästan inga människor, bedövande vackert. Man behöver ofta inte resa långt för att uppleva saker. Vi har nog en tendens att tycka att det är häftigare att ha vandrat på Tasmanien (vilket jag har och det VAR häftigt) än att ha gjort det hemmavid. Men Rössjön är också en upplevelse. Särskilt som vi såg ett lodjur springa uppför åsen på sjöns norra sida.
Till helgen börjar Falsterbo Horse Show. En av Dina AB:s nyanställda säljare Ann har en häst med i femårschampionatet i hoppning. Den heter Mill´s Georgia och är sex år, ställer upp i femårsklassen eftersom hon har fått ett föl. Vi håller tummarna!

Äntligen! Har man lust att utropa med Gert Fylking en dag som denna. Förstaskörden inne. Och före midsommar, om än nätt och jämnt. Det ser finfint ut och inte för långt gånget i blomningen för hästfoder. Hästar är ju väldigt specifika grovfoderomvandlare vars uppgift (genetiskt) i livet är att vandra i sakta mak långa sträckor och äta stora mängder växter med ganska lågt näringsinnehåll. Så gott det nu går får man försöka att inte göra allt för stort våld på deras naturliga behov – stora hagar att röra sig i och långa ättider, hästar är programmerade att äta minst 16 timmar per dygn.
Många tror att hästen mår som bäst ensam i en liten hage (eller inne) med täcke och benskydd. Med lite hö och massa kraftfoder och tillskott från diverse burkar och flaskor.  Och sedan ridas i ridhus eller paddock en stund varje dag. De som tror så har fel. För övrigt går det visst att ha framgång på tävlingsbanan med en häst som får iallafall delvis följa sina medfödda behov. Nå, gräset är under tak eller plast, hästarnas hovar är verkade – hovis har också varit här - och jordgubbarna står i kylen.
Nu får det bli midsommar. Glad sådan på er alla.

Grannens hötork går för fullt med ett otäckt vinande ljud. Särskilt otäckt är det eftersom vi inte själva har huggit ett enda grässtrå än, vare sig till hö eller hösilage. Det blir väl hökörning till midsommar, misstänker jag. Och det är isåfall inte första gången vi kört in förstaskörd på midsommarafton. Ett sätt att fira. Men sillen och nypotatisen är aldrig så god som när man nyss slitit i sitt anletes svett och har ett par tusen balar på torken. Då känner man sig både Rik och Motionerad.
Men trots regn och rusk är det ändå juni och juninattsskymningen är ljuvlig och sval och hästarna går i bet på dimmiga ängar, för att tala på skalders språk. Och Alf Henrikson virkade ihop detta:
Du trampar så lätt på smultronblom, violer och ärenpris.
Så njuter vi livets rikedom i kvarblivna paradis.
Vågorna vandrar på fjärden, ljum stryker vinden förbi,
och ingen i hela världen har kortare nätter än vi.
Så ta till vara de nätterna, snart går vi mot mörkare tider.

Klar juninatt av den norske konstnären Nikolai Astrup (1880 – 1928)

Alla pelargoner som stod i stallet för vinterförvaring överlevde, om än med nöd och näppe, somliga. De är alla äntligen tillbaks på sina respektive platser i trädgården, i diverse krukor och urnor. Det myckna regnandet den senaste veckan har gett dem en ordentlig rotblöta. Vilket väl inte är så lyckat för just pelargoner, har jag för mig. Men klarar de en vinter i stallet så klarar de nog en kall och våt sommar också. Studenthelgen har passerat, alla klarade sig! Regn, blåst och kyla gjorde åtminstone polisen nöjd, och kanske en och annan förälder. Men jag minns en av våra studentfester – den råkade vara nere i Falsterbo, även om jag gick på Gullstrandskolan i Landskrona – när solen lyste hela natten och det var varmt och man var ung … Så det känns rätt så elakt att önska regn och kyla ”för att hålla dem lugna”.  
Det har regnat en hel del på hästarna också, men de verkar vara vid gott mod trots detta. Vi har gjort vissa omflyttningar i helgen och tagit upp unghästarna till Daffe, Bella och Alice för att ha dem tillgängliga för ridning. Det gick inte så lätt som vi hoppades, Daffe fick för sig att han skulle skydda stona och jagade Allegra och Sammet i korta arga ruscher. Och Bella blev plötsligt störtbrunstig och skrek, skvätte och slog samtidigt. Ja, se fruntimmer. Allegra fick sig en smäll på bogen av endera Daffe eller Bella och har rätt ont. Dumma djur, ibland kan man bli en smula trött på dem.

Sonen kom hem från Luleå för sommarlov igår morse. Jag satt med frukosten och tidningarna i godan ro och då bara stod han där i köksdörren. Hade startat söndag eftermiddag och sedan kört med några korta vilopauser 145 mil. Alla fröjdade sig förstås, inte minst katten blev oerhört uppspelt. Han är annars rätt så stillsam om morgnarna, han brukar vara ute nattetid så här års och vill då bara ha varm vispad mjölk till frukost och sedan gå och lägga sig. Men istället så fick han ett s k stolleryck och for runt som en besatt. Detta beteende fortsatte hos hästarna, jag tog sonen med mig för att hälsa på betesgänget på Ekebjär. Det regnade – kom 19 mm igår – och man kunde trott att hästarna skulle vara våta och beskedliga, men icke. Sammet och Allegra började skrapa i marken som ett par uppretade noshörningar när vi kom och så rullade de sig, varefter Stora Slagsmålet utbröt. Alla attackerade alla, eller egentligen var det Sammet som flög på den ena efter den andra, som fick freda sig efter bästa förmåga. Dock att märka: trots alla viftande hovar, bakåtstrukna öron och blottade tänder fick ingen minsta skråma. Åtminstone inte så länge vi såg på.
Jag har ingen aning om det var sonens ankomst som triggade djuren att bli fjolliga, men håll med om att det är en lustig tanke.

Sommartid, betestid. I fredags släppte vi större delen av flocken på bete, bara Alice och Daffe stannade hemma för att finnas tillgängliga om familjen önskar ta en ridtur. Treåringarna får ett par veckors semester de också, kan behöva vila och smälta lärdomarna ett tag. Och så håller de igång resten av gänget så de inte bara äter hela tiden. Det åskade som bara den när vi ledde upp hästarna till Ekebjär, som den betesmarken heter, och hade jag inte haft en häst i ledband så hade jag sprungit in och tagit skydd. För det är med mig som med Tjorven på Saltkråkan (utan all likhet i övrigt, förstår sig) att jag är inte rädd för åskan, bara när den går. Nästan alla har någon gräslig historia att berätta om åskväder och dess följder. Är det inte kulblixten som gick rakt genom väggen när kyrkliga syföreningen höll andaktsstund så är det träd och stängselstolpar som splittrats och jag vet inte vad. Själv kom jag upp på just Ekebjär en solig morgon för ett par år sedan efter ett våldsamt åskväder som varat mest hela natten. Sju hästar gick där på bete. Ingen syntes till. Längst upp i hagen, under den stora eken låg sex hästar platt på sidan, en stod upp och såg ledsen ut. I minst två minuter var jag övertygad om att jag stod och tittade på sex döda hästar och fick samla rejält med kraft för att våga gå fram. Men då vaknade de till liv, en efter en. De var förstås uttröttade av hällregn och åska och passade på att sova ut efter en jobbig natt … men aldrig att jag glömmer den känslan.
Strax efter släpp, så de har grimmor på fortfarande. Den konstiga varelsen i mitten är Dinar som först blivit våt och sedan funnit en lerpöl att löga sig i. Normalt är han helvit … och betet bör väl räcka någon vecka?

Inte nog med att jag är försäkringsmänska (dendär som totar ihop det ”finstilta” i villkoren), utan jag är språkpolis också. Jag håller villigt med om att det finns viktigare saker att ta på allvar här i livet, som jordbävningar, mord och vulkanutbrott – men därnäst kommer dålig svenska. Dålig i meningen svårbegriplig. Många myndighetstexter faller under denna kategori. Och försäkringsvillkor, hmm? I alla fall finns det texter avfattade på grammatiskt oklanderlig kanslisvenska som ingen normalbegåvad människa begriper. Fast det kanske är meningen? 
 
De professionella språkvetarna tycker att nästan allt är ok vad gäller språket och hur man uttrycker sig. ”-Det tillhör den naturliga utvecklingen.” Och visst, om ingen utveckling hade skett, så skulle vi väl kommunicera med runor på stenblock fortfarande … lite problem med SMS:en hade det vart. Dock förbehåller jag mig rätten – som amatör – att ha vissa synpunkter. Särskrivningen, som har blivit på modet de senare åren, till exempel. Dagens lokal tidning hade flera exempel, bland andra ”kul glass” och ”sjö nära tomt till salu” (är det Vänern?). För att inte tala om ”skivad kalv lever med kul potatis” HAHAHA.  Själv kan jag bidra med ett skojigt exempel hittat på en hästsida: ”Fantomen dubbel nolla och 6a i fem års klassen” – stackars krake, inte bara en nolla utan en dubbel dylik.
Jag tror dessutom att jag är en av de fyra-fem nu levande personerna i Sverige som fortfarande skiljer på jag och mig: Han är yngre än jag, heter det! Eller tycker att det ska heta ”ju större desto sämre” och inte ”ju större ju sämre”. Eller tycker att chips äter man och stoppar inte i datorn.
En helt underbar författare (och språkpolis) vid namn Lynne Truss har skrivit en bok som heter Eats, shoots and leaves. Vad är det med det då? Jo, med kommatecknet står det ”Äter, skjuter och går” medan utan kommatecken (vilket det borde varit eftersom texten handlar om en panda) står det ”Äter skott och löv” … tänk vad ett kommatecken kan ställa till det. Så varen varsamma med språket, annars kommer pandan och avlossar ett nackskott. 

Här händer något obehagligt till följd av att någon inte kunnat skilja på objekts- och subjektsformen av tredje person pluralis för obestämda pronomina. (hämtat från Psyklopedin)